Category: Tillsyn

Björne bloggar: Inspektörens lovsång

Så till det viktiga Tema B, Inspektörens roll och funktion.
(Laddda hem rapporten här)

Beskrivningen av hur en inspektion utförs kunde inte ha gjorts bättre! Läs särskilt vad som sägs om att ge en del av sin själ till tillsynsobjektet, sid 115! Den som inte får tårar i ögonen av innehållet i kapitel 6 och 7 är en kallhamrad, hårdhjärtad anti-byråkrat. Och allt detta vackra som pågår inom en inspektör kan utmärkt sammanfattas så här (sid 126): ”För en utomstående ser det bara ut som att inspektören rör sig lite planlöst i rummet medan hon eller han låter blicken fara över väggar och golv. Det inspektören egentligen gör är att hon eller han kopplar på sitt professionella seende och utifrån sin kunskap och erfarenhet arbetar sig fram till en bedömning av miljösäkerheten i verksamheten.”

Umgås du mycket med andra inspektörer, eftersom vi är så vansinnigt trevliga och intressanta? Har du ibland lite dåligt samvete för det, eftersom du känner att du kanske snöar in och fjärmar dig från den där verkligheten som tillsynsobjekten brukar tala om? Nu behöver vi inte ha det längre – läs resonemanget kring vårt unika tal och vikten av att öva på det på sid 127-128.

Det är bara en sak som förvånar Björne. På sid 139 beskrivs en bild av en allmänt riktad kritik mot att karriärvägarna inom miljötillsynen är otydliga eller att det inte finns några. Så vitt Björne känner till finns det bara en person som klagar över detta; en person som utsett sig själv till talesperson för kåren och förfärande nog vunnit gehör hos såväl utbildarna som centrala verk. Björne vill snarare se det som ett problem att det finns enstaka karriärister inom en kår där det istället bör råda en stark kåranda. Den autonome ämbetsmannen stannar på sin post för att försvara de demokratiska värdena, även när det blåser snålt. Pengar och makt lockar inte den ideale inspektören.

bjornes_2

Annonser

Björne bloggar: Ekonomismens pseudo-verklighet

Kapitel 4 i Naturvårdsverkets rapport Effektiv miljötillsyn hoppar Björne i stort sett över.
(Laddda hem rapporten här)

Visserligen anmärker författarna redan i början av kapitlet att det i verkligheten finns många fler faktorer än de ekonomiska som påverkar händelseutvecklingen. Man tar ändå sin utgångspunkt i kronor och ören. Det är förvisso samhällets ansvar att se till att de ekonomiska systemen gynnar ett gott miljöbeteende, men mina tillsynsobjekt är individer som i lika hög grad som jag har det allmännas bästa för ögonen. Det är min utgångspunkt.

Björne har tidigare hyllat sina tillsynsobjekt, se betraktelse i Miljö&Hälsa nr 8 2011.

bjornes_2

Björne bloggar: Motiverande samtal

Motiverande samtal hittar du i kapitel 8 i Naturvårdsverkets rapport Effektiv miljötillsyn.
(Laddda hem rapporten här)

Björne har tidigare ondgjort sig över Naturvårdsverkets tilltro till motiverande samtal som frälsningen på miljötillsynsområdet, se betraktelse i Miljö&Hälsa nr 5 2013.

”Kunskap är lätt att bära, men väger tungt.” I vårt yrke yppas rikliga tillfällen till förkovring, organiserat i kurser eller av mer slumpartad natur. Ny kunskap är sällan meningslös, förr eller senare får du nytta av den. Björne är vanligtvis positivt inställd till lärande. Kollegornas funderingar kring hur och när motiverande samtal kan vara till hjälp i tillsynen på sid 189 och framåt verkar helt relevanta.

Björne vill trots detta vidmakthålla min tidigare åsikt.

Motiverande samtal ”utgår från människors vilja att själva bestämma över sina angelägenheter och från att människan ofta går i försvar när den egna friheten att välja ifrågasätts eller motabetas” förklaras det på sidan 163.

Kontroll av lagefterlevnad handlar inte om människors frihet. Det handlar om att ifrågasätta och i förekommande fall motarbeta tillsynsobjektets val. Vad inspektörer i första hand behöver stöd och kunskap i är att medvetet hantera denna situation, som i grunden utgör en konflikt.

bjornes_2

Björne bloggar: Effektiv miljötillsyn

Nu har den efterlängtade rapporten kommit! Alla borde ha den under huvudkudden, beakta dock risken för nackspärr – det är 244 sidor.
(Laddda hem rapporten här)

Björne fastnar redan på titeln och hoppar därför direkt till kapitel 12.

Vad är en effektiv miljötillsyn? I Björnes ögon tycks rapporten ha fokuserat på effektiviteten i den miljötillsyn som utförs. Enligt Björnes åsikt är det steget innan, nämligen urvalet av tillsyn, prioriteringarna, det som avgör vad som ska tillsynas, som är det absolut viktigaste när det gäller tillsynens effektivitet. Jag kan granska femtio C-företags journalföring av farligt avfall, men det är kanske utländska upphandlares inköpsresor på landsbygden som ger det största bidraget till den diffusa spridningen av avfallet – betydligt svårare att tillsyna. Rapporten landar ändå i i stort sett samma slutsats som Björne, genom följande resonemang.

effektivmiljotillsyn

Vad författarna menar med effektiv miljötillsyn framgår i kapitel 12 på sidan 232. ”Det är kvaliteten i bedömningen som avgör dess effektivitet […]” ”Givet är att miljötillsynen händer genom de individer som är stadda att utföra tillsynen”. Begrunda kära kollega, att det är dina bedömningar som avgör miljötillsynens effektivitet!

Det är också avgörande vad vi sätter upp för mål för verksamheten, enligt resonemang på sid 234. Till vår glädje menar författarna att behovet av insamling av uppgifter (för att kunna sätta målen) inte ska lägga sten på börda för den enskilde inspektören.

Författarna anser att det blir fundamentalt att definiera vad som utgör professionalism och kompetens för en inspektör. En stor del av projektet och rapporten handlar om Motiverande samtal. Vi ska dock inte låta oss förblindas av detta! Denna samtalsmetodik har utvecklats med målet att möten mellan inspektör och verksamhetsutövare ska bli effektiva. Som framgått ovan är detta endast en mycket liten del av den totala miljötillsynen.

bjornes_2

Det behövs både kommunal och statlig tillsyn

DEBATT: Slipper vi framtida skandaler med hästkött eller färgad fläskfilé genom att överföra tillsyn och kontroll från lokal (kommunal) till central (statlig) nivå? Ansvarig minister och EU-parlamentariker väljer felaktigt att förenkla och förminska frågan om organiserad brottslighet inom livsmedesindustrin genom att svara ja på den frågan.

Återigen höjs rösterna att kommunalt organiserad tillsyn och kontroll ska centraliseras. Tyvärr saknas väl underbyggda argument och fakta som talar för att det skulle lösa noterade brister. Snarare bör fokus ligga på förtydligad ansvarsfördelning och ömsesidigt förbättringsarbete i samverkan på både lokal och central nivå.

Det problem som nu senast har noterats är att kött (häst och gris) felaktigt förekommer i halv- eller helfabrikat som enligt deklarationen endast ska innehålla nöt. Orsaken till problemet är naturligtvis ett systematiskt fusk men också, vågar vi påstå, en gränsöverskridande handel med kött i flera led med bristande kontroll i produktionsledets samtliga delar. Av ansvarig minister, och engagerad EU-parlamentariker, formuleras därefter den slagkraftiga lösningen: överför kontroll av livsmedel från kommunerna till statligt verk i Sverige!

Eskil Erlandsson (c) anser exempelvis att ansvaret för kontrollen av gårdsslakterier ska överföras från kommunerna till livsmedelsverket (Ekot, publicerades måndag 25 februari kl 17:10). Maurit Paulsson (fp) förordar ett samlat centraliserat ansvar för väsentliga delar av livsmedelskontrollen (SVT 11 februari 2013; Sundsvalls Tidning 21 februari 2013). Men, på vilket sätt löser det problemet med hästkött som deklareras som nöt och färgad fläskfilé i en sofistikerad gränsöverskridande handel?

I båda de uppmärksammade fallen har den centrala myndigheten haft det avgörande ansvaret för kontrollen. Vad vi vet så är det inte på gårdsslakterierna eller i produktionsanläggningar där kommuner har varit kontrollmyndigheter som själva köttfusket har skett. Det finns därmed inte presenterade fakta som stödjer att förespråkad lösning (centralisering) motverkar orsaken till problemet (bristande rutiner, kontroll och sanktioner vid framställning och handel med köttprodukter på en gränsöverskridande marknad).

Här har vi alltså att göra med företrädare för ett viktigt politikområde som aktivt försöker hitta problem som man redan har formulerat en lösning till, men som fullständigt missar orsaken. Det motsvarar inte hur vi förväntar oss att demokratiska, kloka beslut ska beredas.

Det är Livsmedelsverket som utövar kontroll på livsmedelskedjornas huvudkontor, som Ica och KF, samt över Findus anläggning i Bjuv. På motsvarande sätt har de, efter ett tufft utrednings- och myndighetsarbete av flera kommunala livsmedelsinspektörer, varit ansvarig för att agera mot ansvariga aktörer i fallet med den falska oxfilén. Med andra ord löser vi inte identifierat problem genom att föra över befintlig kommunal kontroll till livsmedelsverket – kontrollansvaret för aktuella ärenden ligger ju redan där.

Den förbättrade kontrollen som behövs på nationell och europeisk nivå är naturligtvis kostsam. Den bör dock inte finansieras genom att skrota den kommunala kontrolluppgiften – för de har olika målgrupper och uppgifter att sköta. Den kommunala kontrollen är effektiv och ändamålsenlig för små och medelstora livsmedelsproducenter. Närheten främjar effektivitet och täthet i kontrollen samt kunskap om den lokala situationen – glöm inte att det var bra kommunal kontroll i dialog med verksamhetsutövare och kunder som ledde till att åtgärder till slut vidtogs när det gäller fallet med den färgade fläskfilén!

Det finns ett annat problem som ofta uppmärksammas när centralisering av kontroll och tillsyn förordas: att kvaliteten och innehållet i den varierar mellan de många kontrollmyndigheterna på lokal nivå. Detta är ett problem som måste tas på allvar. Förmodligen är orsaken här just att den är lokalt organiserad och att det därför, förutom det statliga ansvaret, finns närmare 290 kontrollmyndigheter. Här kan vi även tänka oss att en centralisering skulle kunna bidra till att lösa problemet. Men, det kan uppstå andra ej önskvärda problem med en sådan åtgärd.

Här går det att hitta fakta i en nyligen genomförd centralisering av ansvarig jordbruksminister där kontrollfunktioner överförts från kommun till stat. Under 2009 överfördes tillsynen av djurskyddet från kommunerna till länsstyrelsen. Syftet var en god, likvärdig och mer effektiv offentlig djurskyddskontroll i hela landet i enlighet med EU:s och svenska regler.

Som underlag till beslutet att överföra djurskyddet till länsstyrelsen låg ett par rapporter från Riksrevisionen. Granskningen av djurskyddet visade på brister i den kommunala tillsynen. Ett 30-tal kommuner hade inte bedrivit kontroll. Samtidigt konstaterade Jordbruksverket att 20 till 24 procent av djurskyddsobjekten kontrollerades per år under åren 2002-2008 (det innebär att djurhållarna i snitt får närmare en kontroll vart fjärde eller femte år).

Vad har då hänt efter centraliseringen av djurskyddet? Ja, en uppföljning från statskontoret – regeringens egen utredningsmyndighet – visar på att tillsynen har blivit mer likvärdig. ”Det finns mer av gemensamma förfaranden, dokumentation och rapportering av kontroller”, konstateras det (Djurskyddskontrollens utveckling 2011:23 s. 7).

Men likvärdig på vilket sätt? I Skåne län konstaterades 2011 att knappt 2 procent av djurskyddsobjekten kontrollerades årligen genom så kallad egeninitierad, planerad kontroll (det vill säga ej föranledd av klagomål). I Västernorrland noteras att en mycket stor del av arbetstiden går åt till resor eftersom djurskyddsinspektören tvingas utgå från länsstyrelseorten istället för från den kommun där djurskyddsobjektet finns.

Den ökade likvärdigheten medför således påtagligt försämrad frekvens och effektivitet i kontrollen – vilket även statskontorets rapport vittnar om: ”Antalet kontroller har minskat drastiskt, både i absoluta tal och per årsarbetskraft, och därmed har kostnadseffektiviteten gått ner” (s. 8). Antalet akuta ingripanden på grund av anmälningsärenden har ökat, vilket inte är märkligt när frekvensen av planerad kontroll minskar.

Så, innan en lösning på problemet med köttfusket formuleras bör alternativa lösningar undersökas. Vi välkomnar en konstruktiv dialog om vilka tillsyns- och kontrolluppgifter som lämpar sig för den lokala, nationella och europeiska nivån och inte fastna i en icke-konstruktiv dialog om centralt eller lokalt organiserad tillsyn och kontroll. För detta krävs nog en ny allsidig offentlig utredning som tittar på den samlade bilden av ansvarsfördelningen av tillsyn och kontroll inom miljö- och hälsoskydd samt livsmedelskontroll.

Så länge centralisering ensidigt föreslås som lösning på fusk och brister, oberoende av orsak eller problemets karaktär, kommer vi inte att lösa problemet med köttskandaler. Det behövs förbättringsarbete på såväl lokal som nationell nivå, helst i samverkan. Förtydligad ansvarsfördelning och gemensam kompetensutveckling och kraftsamling är att föredra istället för en dragkamp om resurser mellan kommunal och statlig nivå.

Andreaz Strömgren, miljödirektör i Sundsvall,
och Sven Inge Svensson, miljöchef i Hässleholm
och ordförande i Kommunala miljöchefer